Nu sitter jag på jobbet. Äter lite daim och dricker lite kaffe. Jag börjar om 13 minuter. Vet inte vad det är med mig. Har varit trött hela dagen. Små sov hela vägen från Täljö till jobbet. Varför kan man inte vara pigg? Usch. Aja. Ikväll när jag kommer hem så ska jag hinna packa. Mitt plan går 12.40 imorgon till Kalax, Luleå. Ser så fram emot att komma bort här ifrån. Komma bort från jobb, tunnelbanan, roslagsbanan och klimaterie morsan.

Oh ja! Ifall eran mor inte har kommit i klimateriet än...ni har hell framför her. Varje dag är som en bergodalbana. Glad, ledsen, sur deprimerad byter av varandra hela tiden. Och ni som själv har en klimateriemorsa, ni vet antagligen vad jag pratar om. Inget hjälper. Man gör fel hur än man gör och ifall man lyckas göra något rätt så blir man överröst av pussar och kramar i en timme, innan nästa känsla tar över. Och ifall man nämner det till sin kära mor, hur hon är alltså, då blir det kalabalik. KAOS! Ett helt prat om hur jag inte förstår vad hon går igenom och sen kommer pratet om att det inte alls är så och jag har fel. Sen kommer tårarna över att jag ens var tvungen att säge något och sen kommer kramarna för då var jag ju en duktig dotter som nämnde något. Suck...Vad ska man göra?