Nu skriver jag äntligen. Mrs sjusovare. Jag är faktiskt hemma sjuk idag. Så det är synd om mig. När jag vaknade i morse så snurrade i hela huvudet och när jag satt i duschen, med högsta värmen på, så fick jag inte upp kroppsvärmen. Jag tycker verkligen inte om att vara sjuk. Jag tycker om att träffa mina vänner. Men men man får oftast det inte som man vill ha det.

Träffade en gammal klasskamrat igår, Maida. Var väldigt trevligt. Alltid kul att prata med henne faktiskt, väldigt lätt att prata med henne. Vi satt och prata om hur det aldrig blir som man har tänkt sig. Satt och pratade om Mustafa, en vän som dog för inte så längesen i en bilolycka. Vem kunde tänka sig det? Han var en rolig, snäll och en underbart bra vän. Man kan aldrig tänka sig att en människa man känner kanske dör. Man ångrar att man inte gjorde vissa saker fast man ångrar det oftast för sent. Jag önskade att jag hade sagt hej till honom oftare. Jag misste en annan vän också i år. Han dog runt påsk tror jag. Calle. Han var en riktig teddybjörn. Jag kommer ihåg hur han såg ut sista gången jag såg honom. Han hade en tophat och en mantel på sig och såg så stilig ut. Jag är så glad att jag kramade honom hejdå för veckan efter var han död. Jag vet inte vad jag skulle göra ifall jag misste mina bästa vänner och  visste att jag inte hade sagt hejdå eller jag älskar dig sista gången vi sågs. Snälla dö inte. Ingen jag känner får dö.

Varför får man alltid sånna här tanke gånger runt julen? Den här tiden ska vara när man visar att man älskar varandra. Men egentligen får den bara omvänd verkan. Istället sitter de flesta och tänker på vad de inte har. Att kanske en viss person inte med en eller till och med bagateller som att man har fortfarande lika lita pengar och är fortfarande singel som förra julen. Julen är så comersiell och livnär sig på att människan tröstshoppar, tröstäter och tröstäter. Eftersom det är extremt många som är själva. Och det finns så många som inte inser vad de har. Vad har hänt med människan egentligen? Varför plågar vi oss själva?